Offer eller vuxen?

Svensk television älskar hysteriskt moraliserande program där människor utmålas som offer för allehanda nedbrytande vanor - alkohol, socker, fett, spel, shopping etc. Någon okänd makt ser till att vi missbrukar allt möjligt och själva är vi bara viljelösa offer som ska ha hjälp av samhället.
En hemsk bild av verkligheten!
Men kan det verkligen vara så att det bara är televisionens programledare som är ansvarstagande och vuxna? Har resten av Sveriges befolkning förvandlats till barn som ska tas omhand av "samhället"? (Vilka representerar för resten samhället när vi alla är offer?)

Annars skulle man ju kunna tro att vi som är vuxna har ett ansvar för våra egna liv och för våra barns liv tills de blir vuxna och kan ta ansvar själva. Eller?

Älskade hembygd

Nog är det väl så att de flesta svenskar älskar sin hembygd och tar illa vid sig när utomstående rackar ner på den? Ändå verkar det vara många inflyttade stockholmare som har svårt att inse att Stockholm är de infödda stockholmarnas hembygd.

Allra mest förvånad blir man när en person som Vänsterpartiets nye partiledare säger att det är ett straff att bo i Stockholm (han är inflyttad). Om han nu tycker att det är ett straff varför flyttar han då inte till någon av de kranskommuner som omger Stockholms kommun och som i många fall ligger på behagligt pendlingsavstånd?
Hans lägenhet på Östermalm i Stockholm är lätt att byta mot en annan lägenhet, alternativt sälja om det är en bostadsrätt.