Gatan jag bor på är en lugn gata och sällan inträffar särskilt uppseendeväckande saker. I dag hände dock något som hämtat ur en Jaque Tati-film.
Det var snöröjningsdag och parkeringsförbud på gatan. Nedanför mitt fönster stod dock en översnöad bil kvar.
Just denna dag gjordes en grundlig snöröjning av gatan, så grundlig att man aldrig sett dess like. Åtminstone inte på min gata.
Grundligheten förde med sig att det inte räckte att lappa den kvarvarande bilen. En bärgningsbil körde fram och fick upp framhjulen.
Sedan uppstod problem. Kanhända var handbromsen i. I vilket fall försökte bärgaren få upp framdörren - utan att lyckas.
Resolut drogs bilen bort 50 - 100 meter (har svårt att bedöma avstånd) för att snöröjningen skulle kunna slutföras.
Nu står den där; 50 - 100 meter från sin ursprungliga plats, på andra sidan gatan och mot körriktningen!
Jag skulle vilja se bilägaren när han/hon upptäcker sin bil och undrar vem som kört iväg den, ställt den på andra sidan gatan och sedan låst dörrarna igen.
fredag 22 januari 2010
måndag 18 januari 2010
Barns rätt 2
När man ser de fruktansvärda bilderna på skadade och ensamma barn efter jordbävningen på Haiti, barn långt från omgivningens hjälp, kan det kanske synas "fjuttigt" att bli upprörd över hur skyddslösa svenska barn kan bli.
Att barn i världen kan leva i världar som vi bara kan föreställa oss (eller knappt orkar föreställa oss) innebär inte att man kan sätta det ena utsatta barnet mot det andra.
Alla barn har en absolut rättighet att ha det bra.
Vad kan då vi, som har det bra och bara har småttigheter att gnälla över, göra för att barn (och de vuxna i nöd) kan få det drägligare?
Det finns de som gör så mycket, som satsar av sin egen tillvaro för att hjälpa. De flesta av oss kommer aldrig orka/ha möjligheter att offra så mycket. Men vi kan göra en liten, liten insats. Vi kan t.ex. ge pengar till någon organisation som vi tror oss lita på. Vi kan uppmärksamma barnen i vår egen omgivning och göra vår insats för att de ska ha de bra.
Det kan synas som små insatser men ibland har de gamla ordspråken rätt - många bäckar små gör en stor å.
Det viktiga är kanske att inte må så dåligt att man inte orkar se.
Det måste dock vara svårt för de människor, som tror på en god och allsmäktig gud, att hålla fast vid sin tro när de ser barnens lidande.
Att barn i världen kan leva i världar som vi bara kan föreställa oss (eller knappt orkar föreställa oss) innebär inte att man kan sätta det ena utsatta barnet mot det andra.
Alla barn har en absolut rättighet att ha det bra.
Vad kan då vi, som har det bra och bara har småttigheter att gnälla över, göra för att barn (och de vuxna i nöd) kan få det drägligare?
Det finns de som gör så mycket, som satsar av sin egen tillvaro för att hjälpa. De flesta av oss kommer aldrig orka/ha möjligheter att offra så mycket. Men vi kan göra en liten, liten insats. Vi kan t.ex. ge pengar till någon organisation som vi tror oss lita på. Vi kan uppmärksamma barnen i vår egen omgivning och göra vår insats för att de ska ha de bra.
Det kan synas som små insatser men ibland har de gamla ordspråken rätt - många bäckar små gör en stor å.
Det viktiga är kanske att inte må så dåligt att man inte orkar se.
Det måste dock vara svårt för de människor, som tror på en god och allsmäktig gud, att hålla fast vid sin tro när de ser barnens lidande.
tisdag 12 januari 2010
Priset för barns förstörda liv
16 månaders fängelse dömdes hon till av tingsrätten - den kvinna som misshandlat/torterat sina små barn. 16 månaders fängelse - det är priset man betalar för barns förstörda liv.
Först struntar samhället i att skydda barnen sedan bedömer man ett helt oförlåtligt brott som något värt ett struntstraff.
Det är inte första gången man kan konstatera att små barn är totalt skyddslösa i Sverige, helt utlämnade åt vuxna som inte borde få komma i närheten av barn.
Det är upprörande och det är svårt att hantera de känslor man känner inför barns utsatthet i Sverige. Man vill ju gärna tro att Sverige är ett civiliserat samhälle men när man ser på hur många barn har det kan man ju fråga sig hur pass civiliserade vi är.
Först struntar samhället i att skydda barnen sedan bedömer man ett helt oförlåtligt brott som något värt ett struntstraff.
Det är inte första gången man kan konstatera att små barn är totalt skyddslösa i Sverige, helt utlämnade åt vuxna som inte borde få komma i närheten av barn.
Det är upprörande och det är svårt att hantera de känslor man känner inför barns utsatthet i Sverige. Man vill ju gärna tro att Sverige är ett civiliserat samhälle men när man ser på hur många barn har det kan man ju fråga sig hur pass civiliserade vi är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
