Ägandets förbannelse

Nu har det hänt igen. Någon klant kör på min parkerade bil och smiter. Massor med besvär, i värsta fall även kostnader för mig.
Först blir jag irriterad, arg på klanten som borde kosta på sig några lektioner i konsten att parkera/köra bil. Lite bättre moral därtill. Sen suckar jag uppgivet, värre saker kan hända.
Så länge man inte råkar ut för allvarliga olyckor är ju bucklor och repor småsaker som man ju egentligen inte ens borde hänga upp sig på.

I det här finns det dock några inslag som kan vara angelägna att fundera vidare på:

En sak är naturligtvis det trista i att det finns människor som smiter från sitt ansvar, som struntar i konsekvenser av vad de gör. Man bävar vid tanken på om moralen är lika låg om de skadar någon människa.
Det andra är ägandets förbannelse. Så fort man äger något - stort som smått - skaffar man sig garanterat problem av olika slag. Visst behöver vi en del, vi måste ha tak över huvudet, vi måste många gånger kunna förflytta oss vid sidan av allmänna kommunikationer. Men visst vore det skönt om man kunde sätta sig i en bil, på en cykel etc när man behövde. Om sakerna bara fanns där för allas användning.

Utopiskt, jag vet. Tanken på det gemensamma ägandet är ju tänkt många gånger - och prövat utan särskilt bra resultat.