Leva loppan eller vara bitter

På torget i Alvik stod två muntra, manliga pensionärer och pratade. En kvinnlig pensionär, minst lika munter hon, pratade med dem en stund - uppenbarligen om någon gemensam aktivitet.
När jag såg de här glada personerna slog det mig att man kan - om man generaliserar grovt - urskilja två tydliga grupper av pensionärer:

Den ena gruppen är sur, ställer krav på omgivningen, gnäller över det mesta, inte minst barn, ungdomar och invandrare, och tycker att krämpor är toppen att ständigt diskutera.

Den andra gruppen kastar sig frejdigt över den ena aktiviteten efter den andra, går på gymmet och/eller motionerar på andra sätt - allt efter fysisk och psykisk förmåga. Tycker om barn och har en positiv inställning till det mesta. Kort sagt; lever loppan, älskar friheten.

(Sedan finns det naturligtvis en stor mitt-emellan-grupp men den är ju inte lika intressant att iaktta.)

Man kan ju fråga sig vad som leder fram till de här skillnaderna. Är det så att människor som är gnälliga redan i yngre år blir än värre som pensionärer? Är det bitterhet över att livet inte gav vad man ville? Tycker man att omgivningen gärna kunde ha anstängt sig mer för ens välbefinnande?
Tyck synd om mig, vad får jag? som Pennti Varg sa i barnprogrammet Fablernas värld.

PS
Jag är själv pensionär -mycket angenämt.