Svensk statsman?

Från internationellt håll ger man Sverige högt betyg för EU-ordförandeskapet. Samma höga betyg får Sveriges statsminister som ordförande.
Kanske har vi fått en riktig statsman i Sveriges ledning. Det har vi inte haft sedan Olof Palme var statsminister.

Skräckfylld läsning 2

Jodå, jag tog mod till mig och läste även Människohamn av John Ajvide Lindqvist. En riktig slukabok - läskigt bra och läskigt hemsk. Det otäcka i boken är egentligen inte det skrämmande, det ogripbara, det som inte kan förklaras. Det otäcka är den ångest boken skapar hos läsaren. Uttrycket "att gripas av handlingen" passar bra.

Skräckfylld läsning

Från att ha varit en romanslukare har jag under senare år ägnat allt mer tid åt läsning av deckare - mer eller mindre spännande och även av skiftande kvalitet.
Spänning. originalitet, hög kvalitet på språket, högt tempo, intriger som inte går att nysta upp förrän i slutet - det tycker jag är några av de ingredienser som kännetecknar en bra deckare. Och även de böcker som befinner sig i gränsvärlden mellan romaner och deckare.
I går kväll avslutade jag en roman/deckare som hade det mesta plus fantastiska skildringar av en Stockholmsförort och människorna där.
Det var inte de kvaliteterna som höll mig vaken i natt utan den osedvanligt läskiga intrigen. Fruktansvärt bra (med betoning på fruktansvärt) men också otäck utöver det vanliga. Trots att handlingen var så skrämmande att jag nästan glömde att andas så sträckläste jag boken till slut.

Boken som verkligen skrämde mig var Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. På mitt nattduksbord ligger hans fjärde bok Människohamn. Den lär vara ännu läskigare. Jag har inte bestämt mig för om jag vågar läsa den.

Förlegad åldersnoja?

Det är förbryllande att höra en del kvinnor (medelålders eller nästan) som försöker låta som småflickor med ljusa röster och barnsligt språk.
Inte helt ovanligt bland kvinnliga artister.
Skräck för åldrandet eller tror de att vuxna kvinnor inte uppmärksammas?
Det förhållandet borde ju vara mindre akut vartefter de kvinnoföraktande/rädda gubbarna dör ut. Eller bär nya, unga gubbar på samma förakt och rädsla?
(OBS att begreppet gubbe är mer mentalt än åldersbetingat.)

Hur det än är så riskerar de här kvinnorna att inte bli tagna på allvar. Det är svårt att uppbringa en auktoritet med tillgjord flickröst.
Och då är vi tillbaka i gubbväldet från 60-och 70-talen. Det gubbvälde och den misstänksamhet som vi kvinnliga 40-talister mötte när vi gick ut i arbetslivet.

Upp- och nedvänt

Jag tillhör den generation som kämpade för du-reformen. Då känns det lite lustigt när ungdomar säger Ni till mig. Upp- och nedvända världen?

Språkpolis

Ibland är jag en sådan språkpolis att jag nästan blir betänksam. Är det lönt att bli upprörd över att journalister, anställda på myndigheter, organisationer etc. inte kan tala och skriva korrekt svenska?
För det mesta kan man ju förstå vad som menas, ibland kan man inte ens det. Grodorna är ibland groteska.
"Polisen förde mannen till sin lägenhet" (DN). Man kan ju undra vilken lägenhet som polisen förfogade över. Att förväxla han/hon med sin är alltför vanligt bland svenska journalister. Då har man ju helt förvanskat meningen. Syftningsfel kallas det.
Vart är du? En vanlig mening bland ungdomar. Finns det inte lärare som kan lära dem att var uttrycker befintlighet och vart riktning.
Att lyssna på P4 Stockholm är ibland ett lidande för en språkpolis, att läsa Dagens Nyheter är inte mycket bättre. Till och med kultursidorna innehåller språkliga grodor.
Det är självklart att språket förändras men måste verkligen okunnighet styra den utvecklingen?
Och nog kunde SJ ha råd att anställa folk som kan skriva svenska!

Märklig jämlikhet

Många människor tycks tro att i ett jämlikt samhälle ska alla kunna göra samma saker - och går inte det, ja då ska alla utestängas.
Ett märkligt sätt att resonera. Är man t.ex. gammal och/eller fysiskt handikappad kan man naturligtvis inte göra samma saker som unga friska personer. I olika faser av livet kan vi göra olika saker. Har man småbarn är man naturligtvis mer kringskuren än om man är barnlös. Livet har ju andra värden då.
Nu menar jag inte att saker som kommunikationer, utbildning etc. inte ska vara tillgängliga för alla oberoende av förmåga. Det finns gundbultar i ett välfärdssamhälle.

Men kraven får inte bli löjliga.
I slutet av 1900-talet ansvarade jag för bygget av en miljöutställning på Skeppsbron. I utställningen fanns bl.a. en mycket liten platå en trappa upp. På denna platå fanns solrosor väl synliga nerifrån. Ingenting annat.
Trots detta krävde handikapprådet på en av Stockholms förvaltningar att vi skulle ta av det dyrbara utställningsutrymmet för att installera en handikapphiss (för stora skattepengar) för att alla besökare skulle kunna ta sig upp till just denna platå. Vi fick ge oss och hissen installerades. Jag vill minnas att två rullstolsburna personer tyckte det var mödan värt att ta sig upp på platån under den vecka utställningen varade.

Barnens rätt

Äntligen ett lagförslag som värnar mer om barnens rätt än om deras föräldrars!

I dag kan Sveriges landsting kräva barn på vårdskulder som föräldrarna dragit på sig. När barnen blir myndiga får de helt plötsligt ta ansvar för försumliga föräldrar och deras skulder för vårdavgifter. Att avgifterna rört barnen själva ändrar inte ansvarsfrågan.

Ett fullkomligt absurt missförhållande som har varit väl känt länge. Nu äntligen har socialministern lagt fram ett lagförslag som ska hindra landstingen att kräva ut dessa skulder från barnen.

Man kan fråga sig varför inte ett sådant lagförslag lagts fram av tidigare regeringar. Har man tyckt att det är viktigare att värna om föräldrar än om deras barn? Har man missat att alla föräldrar har ett hundraprocentigt ansvar för sina minderåriga barn?

Ägandets förbannelse

Nu har det hänt igen. Någon klant kör på min parkerade bil och smiter. Massor med besvär, i värsta fall även kostnader för mig.
Först blir jag irriterad, arg på klanten som borde kosta på sig några lektioner i konsten att parkera/köra bil. Lite bättre moral därtill. Sen suckar jag uppgivet, värre saker kan hända.
Så länge man inte råkar ut för allvarliga olyckor är ju bucklor och repor småsaker som man ju egentligen inte ens borde hänga upp sig på.

I det här finns det dock några inslag som kan vara angelägna att fundera vidare på:

En sak är naturligtvis det trista i att det finns människor som smiter från sitt ansvar, som struntar i konsekvenser av vad de gör. Man bävar vid tanken på om moralen är lika låg om de skadar någon människa.
Det andra är ägandets förbannelse. Så fort man äger något - stort som smått - skaffar man sig garanterat problem av olika slag. Visst behöver vi en del, vi måste ha tak över huvudet, vi måste många gånger kunna förflytta oss vid sidan av allmänna kommunikationer. Men visst vore det skönt om man kunde sätta sig i en bil, på en cykel etc när man behövde. Om sakerna bara fanns där för allas användning.

Utopiskt, jag vet. Tanken på det gemensamma ägandet är ju tänkt många gånger - och prövat utan särskilt bra resultat.

Folkparti ute och cyklar

Folkpartiet i Stockholm vill testa att låta cyklister köra mot enkelriktat och svänga mot rött i Stockholmstrafiken.
Vadå? Det gör ju de flesta cyklister redan i dag.
Säkrare för de gående, försäkrade Stockholmspolitikern Lotta Edholm (Fp). Min första reaktion var att det var första april, den andra "hur korkad får man bli".
När den första häpnaden lagt sig insåg jag dock att så korkade kan folkpartisterna i Stockholm inte vara, det är helt enkelt röstfiske. Man utgår väl från att många (blivande?) folkpartister cyklar.
Kan vara feltänkt, många stockholmare är ju såväl cyklister som bilister och fotgängare. Och som fotgängare tycker man kanske inte att det är OK att det ska bli legitimt för cyklister att i hög fart köra rakt in i samlingar av fotgängare och barnvagnar på övergångsställen. Nu kan man åtminstone skrika argt efter dem.
Nästa folkpartiförslag blir väl att det ska vara tillåtet för cyklister att i hög fart ta sig fram på trottoarer.
Om man vill att trafiken ska löpa smidigt finns det faktiskt andra sätt, t.ex. krav på cyklister att följa gällande trafikregler. Det finns en del cyklister som gör det redan i dag.

Den privata sfären

(se även rubriken Töntigt nedan)

Man skulle kunna tro att vårt privatliv, våra allra mest privata göranden, skulle vara något vi slog vakt om, höll för oss själva. Så är det inte för alla.
Det är inte bara i dokusåporna som människor fläker ut sig och avslöjar både gott och dåligt om sig själva. Även i de mest vardagliga sammanhang söker en del människor desperat efter uppmärksamhet.
Exemplen är många. Mitt senaste är dagsfärskt.
En person talar högt och tydligt i sin mobil i en tunnelbanevagn. Uppenbarligen är det en telefonsvarare hon kommunicerar med. Hon har lagt ett bud på 1,3 miljoner på en bostadsrätt, en etta. Föreningen är skuldfri, hade tänkt sänka avgiften men ångrat sig och behåller pengarna för framtida bruk. Mäklaren ringer runt till budgivarna under dagen. Under kvällen kommer man att veta vem köparen är.

Varför tror den här personen att alla de här uppgifterna är så intressanta för medtrafikanterna i vagnen? Skulle vi bli imponerade?
Det här exemplet var kanske mest löjligt, det finns exempel där människor lämnar ut både sig själva och andra på ett mycket mer pinsamt sätt utan en tanke på att priset för uppmärksamheten kan bli högt.

Verklighetsflykt in absurdum

Om man alltid vägrar se verkligheten som den är, om man alltid förnekar det som känns obehagligt, om man vägrar ta eget ansvar, om man använder sig av verklighetsflykt som just en flykt - hur ska man då någonsin få ett drägligt liv? När man är så rädd (feg?) att man t.o.m förnekar det som finns framför ens egna ögon.

Hur orkar man leva ett långt liv på det sättet? Och med den ångest som är en följd av verklighetsflykten.

Töntigt

Alla är vi väl töntiga ibland men det finns saker som har extra hög töntfaktor. Till exempel:

• när människor i folksamlingar talar högt och länge i sin mobil om jobbsaker och försöker ge intryck av att ha något att säga till om på jobbet,
• när människor i folksamlingar talar högt och länge i sin mobil om den vansinnigt roliga fest de var på kvällen innan (fastän alla förstår hur hemsk festen var),
• när människor blandar in ovidkommande utländska (förvanskade) ord i sitt tal. "Ursäkta får jag squeeza mig in" som en ung, smart kvinna sa när hon skulle ta sig in i en överfull tunnelbanevagn. (Därefter pratade hon vidare - högt och länge - i sin mobil om jobbsaker. Dessutom ursäktade hon sig över att hon dröjt med att ringa eftersom hon fastnat i mobilen. Hur går det till? Klister i mobilen?)
• bilister (ofta medelålders män som desperat försöker verka unga) som kastar sig förbi bilar i kön för att hamna två billängder närmare rödljuset,
• kvällstidningslöpsedlar.

Fördomar

Hur ofta skapar man sig inte bilder av andra människor, bilder som inte stämmer? I bästa fall får man tillfälle att korrigera de här bilderna, i de flesta fall bryr man sig inte eller får inte tillfälle. Man bedömer människor utifrån chabloner; vad trist hon ser ut eller han är nog ingen snäll person eller hur kan hon klä sig så illa.
Mer sällan gör man sig positiva bilder.
Häromdagen - på bussen - såg jag en kvinna i yngre medelåldern som jag bedömde som trist. Varför? Hon var överviktig, ganska illa klädd och såg inte så munter ut.
På bussen fanns också ett litet barn som ägnade sig åt att släppa sin leksak på golvet så att hans pappa tålmodigt fick plocka upp den. Det vanliga barnbeteendet alltså och den här lille killen gjorde det på ett väldigt charmigt och roligt sätt.
Den "trista" kvinnan tittade på det här och plötsligt skrattade hon hjärtligt åt barnet i barnvagnen. Och då ändrade jag genast uppfattning om henne. Hon hade uppenbarligen humor och var naturligtvis inte trist. Det var ju jag som bedömt henne utifrån en chablon.
Nu kan man naturligtvis fråga sig om det spelar någon roll om jag är kritisk mot okända människor i min omgivning. De vet inte vad jag tänker och de tycker säkert att jag i många fall också ser trist ut.
Men jag tror faktiskt att det spelar roll. En negativ attityd till människor i omgivningen påverkar mig själv - och min utstrålning - negativt. En positiv attityd leder till att livet blir mer spännande och roligt för mig själv. Man missar en hel del kul om man är för kritisk till sin omgivning, lägger band på sin naturliga nyfikenhet.

Leva loppan eller vara bitter

På torget i Alvik stod två muntra, manliga pensionärer och pratade. En kvinnlig pensionär, minst lika munter hon, pratade med dem en stund - uppenbarligen om någon gemensam aktivitet.
När jag såg de här glada personerna slog det mig att man kan - om man generaliserar grovt - urskilja två tydliga grupper av pensionärer:

Den ena gruppen är sur, ställer krav på omgivningen, gnäller över det mesta, inte minst barn, ungdomar och invandrare, och tycker att krämpor är toppen att ständigt diskutera.

Den andra gruppen kastar sig frejdigt över den ena aktiviteten efter den andra, går på gymmet och/eller motionerar på andra sätt - allt efter fysisk och psykisk förmåga. Tycker om barn och har en positiv inställning till det mesta. Kort sagt; lever loppan, älskar friheten.

(Sedan finns det naturligtvis en stor mitt-emellan-grupp men den är ju inte lika intressant att iaktta.)

Man kan ju fråga sig vad som leder fram till de här skillnaderna. Är det så att människor som är gnälliga redan i yngre år blir än värre som pensionärer? Är det bitterhet över att livet inte gav vad man ville? Tycker man att omgivningen gärna kunde ha anstängt sig mer för ens välbefinnande?
Tyck synd om mig, vad får jag? som Pennti Varg sa i barnprogrammet Fablernas värld.

PS
Jag är själv pensionär -mycket angenämt.

Etik i arbetslivet

Det är fullt möjligt att avstå från det välbetalda jobb - eller styrelseuppdrag - som man inte har kompetens för. Varje vuxen normalbegåvad person ska kunna avgöra när han eller hon hamnar ovanför sin kompetensnivå.
Det är tröttsamt med människor (de är ganska många) som tycker det är kul med hög status, hög lön och höga ersättningar i övrigt - men inte har en tanke på att utföra uppdraget på ett kompetent och professionellt sätt.
Ju högre lön, ju större ersättning - desto större moraliska krav går det att ställa på utförarna.

Hemtjänstbluffen

Åtta av tio stockholmare är nöjda med hemtjänsten - det budskapet trumpetar Stockholms stad ut i massmedia. Resultatet bygger på en enkät till de som har hemtjänst.
Vad man uppenbarligen inte berättat för journalisterna är hur många som svarat. Det är rimligt att anta att svarsfrekvensen är låg eftersom det här rör sig om gamla människor. Det är också rimligt att anta att de som svarat lämnat mer positiva svar än de borde. Dels beroende på att de inte vill göra hemtjänstpersonalen på fältet ledsen, dels beroende på att de kanske fruktar att få nedskärningar om de är kritiska.
Mångårigt elände
Min 96-åriga mamma har fått undersökningen. Hon har naturligtvis inte svarat. Ett tag funderade jag på om jag skulle svara och berätta om det mångåriga elände vi haft med hemtjänsten i Östermalms stadsdelsförvaltning. Men jag orkade helt enkelt inte, det har varit så slitsamt och så frusterande att jag helst bara vill lämna det bakom mig.
Nu har vi en privat utförare som fungerar och jag slipper ha kontakt med stadsdelsförvaltningen - utom när illa skrivna brev och blanketter ska besvaras förstås.

Idrott och politik

Vem har myntat uttrycket att idrott och politik inte hör ihop?
Varför skulle inte idrott och politik höra ihop? I stort sett alla mänskliga aktiviteter har på något sätt anknytning till politik.

Det verkar som om idrotten förutsätts leva i en fredad värld - en värld som är uppbyggd på dumhet och okunnighet.

Politiska profitörer

Politiker som utnyttjar behjärtansvärda ändamål för att dra till sig väljare - det är riktigt obehagligt. Dessa politiska profitörer som flirtar med svaga grupper, som talar på torgmöten och vid demonstrationer mot orättvisor av alla slag - de är profitörer på människors olyckor och problem. Det finns inte ett möte som de inte bevistar och talar på, inte en intressegrupp som de inte möter. Och bråttom har de att föra fram sina egna politiska budskap, budskap som oftast inte har ett dugg med den aktuella saken att göra.
De har gjort mötena och demonstrationerna till något som de lägger in sina kalendrar. En vacker dag går de väl av bara farten på möten/demonstrationer som inte är politiskt korrekta.

Lurendrejeri i livsmedelsindustrin

Häromdagen köpte jag boken Den hemlige kocken av journalisten Mats-Eric Nilsson. Jag läste den och gick ut och köpte ytterligare exemplar av boken till mina döttrar. Jag hoppas att fler köper den till sina döttrar och söner. Även för en medveten konsument är boken en väckarklocka.
Att bl.a. industriprocessat halv- och helfabrikat smakar äckligt är ju inte svårt att konstatera, men att fusket vid framställningen är så utbrett - och genomtänkt - att smaken på råvarorna försvinner och man måste tillsätta smakämnen i efterhand får verkligen konsumenten att häpna.
Vad är det för billig smörja som livsmedelsindustrin försöker lura i oss för att tjäna pengar på oss? Aromämnen i stället för riktiga smaker, färgämnen för att dölja fusk och frånvaron av det livsmedel som man ger sken av finns i burken/paketet.
Listan över fusket är lång och jag hoppas att många konsumenter, inte minst småbarnsföräldrar, läser den här boken. Man undrar vad som ska hända med de barn som får i sig alla de onödiga tillsatser som vi vet så lite om var för sig och än mindre när de kombineras.
Det är synd att vi har så få duktiga, kritiska och grävande journalister i dag som vågar ge sig på livsmedelsindustrin och det lurendrejeri som pågår där. Man får hoppas att Mats-Eric Nilsson får efterföljare bland sina journalistkolleger.
Jag tänker i vilket fall inte handla livsmedel längre utan ett förstoringsglas. På annat sätt går det inte att läsa innehållsförteckningarna.