Överdrivna kontaktbehov

Det finns ett (storstads?)fenomen som någon beteendevetare gärna får ta sig an. Det gäller många människors behov av att röra sig så nära andra människor som möjligt. Detta kontaktbehov tar sig mestadels formen av knuffar med hjälp av armbågar, väskor, hela kroppen etc.
Exempel:
1) Du står mitt på en perrong. Runt omkring dig är det rejält med tomt utrymme. Det hindrar inte att människor passerar dig så nära som möjligt samtidigt som de knuffar till dig.
Du kliver bakåt så att utrymmet framför dig blir än större medan utrymmet bakom dig blir litet. Genast ändras strömmen av passerande så att den hamnar bakom dig med än fler knuffar som följd.
Om du vill kan du nu roa dig med att styra människors rörelser genom att flytta dig åt olika håll. Knuffad blir du ju hur du än gör.
2) Du befinner dig på Stockholms central. I mitten av centralhallen finns en stor tom yta som ingen korsar. Du ställer dig mitt på ytan. Genast börjar en lång rad personer korsa ytan, mestadels så att de går rakt på dig - med knuffar som följd.

Händer detta bara mig? Drar jag till mig människor som ljuset drar till sig insekter? Eller är jag osynlig?