Hur kan det komma sig att man kan reta sig på småsaker, bli arg på saker som inte betyder något samtidigt som livet är fullkomligt. Att man kan bli svettig och irriterad för att man måste dammsuga samtidigt som man är lycklig.
Dumhet? Oförmåga att se utöver tillvarons små knepigheter och i stället låta den stora lyckan fylla en - hela tiden?
Kanske är det så att de retliga småsakerna behövs för att man inte ska stiga som en luftballong i sin lycka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar