Administrera ditt liv!

Binda eller inte binda elpriset - och i så fall på ett eller flera år? Med rätt att förhandla om? Hur mycket tid behöver jag lägga ned på att följa elprisets upp- eller nedgång?
Billigaste och bästa bredbandet, mobiloperatören? När är det dags att sluta nytt avtal och på vilka villkor?
Bästa och billigaste internetbanken?
Rörlig eller fast ränta på lånet? Bästa fonderna?
Ska jag behålla mitt fasta telefonabonnemang och vilken operatör ska jag i så fall ha?
Dags att betala räkningar, serva bilen (när ska man byta kamrem?), deklarera, förnya ansökan till försäkringskassan om bostadsbidrag för gamla mamma (mardrömmen), ha koll på att kommunen åtminstone hjälpligt klarar av att ge hyfsad hemtjänst till mamma (och att tjänsten inte helt plötsligt skärs ned). Ringa, skriva, skälla.
Ibland känns det som om man som privatperson lägger ned orimligt mycket tid på att administrera just sitt privatliv. En följd av välståndet kanske. Teknikens framsteg?
Det var förmodligen meningen att de tekniska framstegen och det ökade välståndet skulle ge oss en rikare och större fritid.
Det vete sjutton!

Överdrivna kontaktbehov

Det finns ett (storstads?)fenomen som någon beteendevetare gärna får ta sig an. Det gäller många människors behov av att röra sig så nära andra människor som möjligt. Detta kontaktbehov tar sig mestadels formen av knuffar med hjälp av armbågar, väskor, hela kroppen etc.
Exempel:
1) Du står mitt på en perrong. Runt omkring dig är det rejält med tomt utrymme. Det hindrar inte att människor passerar dig så nära som möjligt samtidigt som de knuffar till dig.
Du kliver bakåt så att utrymmet framför dig blir än större medan utrymmet bakom dig blir litet. Genast ändras strömmen av passerande så att den hamnar bakom dig med än fler knuffar som följd.
Om du vill kan du nu roa dig med att styra människors rörelser genom att flytta dig åt olika håll. Knuffad blir du ju hur du än gör.
2) Du befinner dig på Stockholms central. I mitten av centralhallen finns en stor tom yta som ingen korsar. Du ställer dig mitt på ytan. Genast börjar en lång rad personer korsa ytan, mestadels så att de går rakt på dig - med knuffar som följd.

Händer detta bara mig? Drar jag till mig människor som ljuset drar till sig insekter? Eller är jag osynlig?

Folk som roffar åt sig

Jag tycker det är helt OK att människor - anställda och chefer - som gör ett bra jobb, en insats utöver det vanliga för verksamheten har mycket bra betalt. Men det är inte OK när personer som gör en ordinär eller t.o.m. dålig insats har mycket, eller oerhört mycket betalt.
Det är helt klart stötande när chefer inom finansvärlden får löner, bonusar och fallskärmar på många miljoner. Detta vare sig deras insatser varit ordinära eller usla.
Även om man gör en oerhört bra insats finns det gränser för hur mycket en människa kan prestera. Ingen är värd de löner och bonusar som t.ex. bankerna har betalat sina chefer.
Det verkar som om gubbsen ser om varandra.

Riktigt integritetskränkande

Nyligen ondgjorde man sig i TV-programmet Plus över att ICA genom sina kundkort har koll på vad vi handlar och bl.a. erbjuder rabatter på de varor man verkligen handlar.

Integritetskränkande tyckte Plus.

Vilket är problemet? Vi har kort i massor hos livsmedelskedjor, specialaffärer etc. Självklart registreras det vi handlar. Är man störd av det så kan man ju avstå från dessa "medlemskort".

Korkat soprotande
Då tycker jag att det är långt värre med Stockholms stads agerande. I dagens DN kan man läsa om ett projekt, sjösatt av stadens trafikkontor, som går ut på att man samlat in hushållssopor för att kartlägga vad vi slänger den vägen.

Lovvärt om man vill förbättra sopsorteringen men i övrigt korkat och omdömeslöst.

I hushållssoporna hamnar bl.a. en hel del privata - förhoppningsvis sönderrivna - papper som man i de flesta fall absolut inte vill att någon ska se.

Att Stockholm stads anställda rotar i vårt privata liv på det här sättet är definitivt integritetskränkande.

Dagtid

Så länge man går till sitt arbete samma tid varje morgon och kommer hem ungefär samma tid varje kväll är det lätt att inbilla sig att mänskligheten består av personer i åldrarna 25 till 60. Det är de grupperna man ser omkring sig - i bostadsområdet och runt arbetsplatsen.
Finns man hemma dagtid gör man den häpnadsväckande upptäckten att bostadsområdet fylls av nya grupper - barn, ungdomar, gamla. Och de är många.
Det är nästan som att upptäcka en ny värld.

Finanskris 2

Det är bra med optimism. Men det är heller inte så dumt att lära sig av misstagen.

I samband med nedgången/krisen i början av 90-talet visade det sig att de svenska bankerna lånat ut pengar till husköpare/husägare långt över fastigheternas värde.
Bankerna räknade med ständigt stigande fastighetsvärde trots att även den, som inte har ekonomiutbildning, vet att samhällsekonomin alltid går upp och ned, liksom huspriserna.
I dagens DN kan man läsa att en av de stora bankerna inte längre ska låna ut så mycket som 95 procent av köpesumman till hus- och lägenhetsköpare, dessutom amorteringsfritt.

Det kom man på nu. Hur korkad får man bli! Även banker bör lära sig ekonomi på någon slags basal nivå.

Finanskris?

Handla, handla, handla! Äta, dricka, äta dricka - övervikt! Fullsmockat i affärerna. Välmående svenskar överallt.
Massmedia skriker om att nu är finanskrisen här. Var?

Hemstaden - den okända

Eftersom jag är urstockholmare har jag alltid trott att jag kan min stad. Hur fel har jag haft! Möjligen kan jag ha hyfsat bra kunskaper om centrala delar - men omgivningarna! Där är mina kunskaper pinsamt dåliga.
Julklappsböcker om vandringar i Stockholms omgivningar har under våren och sommaren vidgat mina vyer och fått mig att inse att jag inte vet särskilt mycket om min hemstad. Så många berg, så mycket vatten, sådana fantastiska vyer - en helt ny stad har brett ut sig inför mina ögon när jag, iförd bastanta skor och i sällskap av lika intresserade vandringsvänner, börjat utforska Stockholms omgivningar.
Kanske är det så att vi som växt upp i Stockholm har hållit oss i de centrala delarna - på malmarna - eller i den förort där vi är födda. Så tror vi att vi kan vår stad.
En fördel finns det dock med även detta inskränkta synsätt - vi har alltid mycket kvar att upptäcka. Och det vi finner är häpnadsväckande.

Nya roller

Många känner obehag eller rent av ångest inför att sluta arbeta, lämna sin yrkesroll. Tragiskt! Kanske har de inget att gå till, ingen alternativ roll - eller alternativa roller.
Men är det inte egentligen så att det inte är förrän man lämnar yrkeslivet som man får sin riktiga roll?
I jobbet har man en yrkesroll, en titel. När man lämnat jobbet så har man sin egen roll, sig själv, sin egen personlighet
Kanske för första gången fullt ut.

Gnäll-tanter och gnäll-gubbar

Ibland undrar man varför gnälliga människor tycker att de har rätt att ta upp andras tid och luftrum med gnäll. Gnäll är dessutom nästan alltid meningslöst och tidsödande.
Exempel:
1) En pensionärsrepresentant intervjuas i radion om stigande matpriser. "Det drabbar främst pensionärerna", säger hon.
Skitsnack, säger jag. Vi som är pensionärer har gott om tid att leta bra och prisvärd mat. Vi kan baka vårt bröd och vi kan laga mat som tar tid, blir billig och bra.
De som främst drabbas är barnfamiljerna som handlar under tidspress, lagar mat under tidspress och ska ha mycket av de varor som stigit mest.
2) I en insändare akriver manlig gnällgubbe om barn som är i vägen på bussar. Små barn som saknar hyfs (är han riktigt klok ?) ska inte åka buss.
Tvärtom - det ska vara fler gulliga små barn på bussarna och färre ohyfsade gnäll-tanter och gnäll-gubbar som med neddragna mungipor och arga blickar ockuperar barnvagnsplatser och ytterplatser.
De förorenar vår mentala miljö med sitt meningslösa gnäll.

Utsugare i barnbranschen

Den gångna våren besökte jag ett antal butiker (stora, dominanta kedjor) med sortiment som babyutrustningar, babykläder, leksaker - stora och små varor.
Man behöver inte dröja kvar länge i de här affärerna för att konstatera att här gör man sig feta pengar på att lura nyblivna föräldrar, sårbara eftersom alla ju önskar sig det bästa för sitt barn. Vem vill riskera att barnet inte utvecklas, som det ska, därför att man inte köpt en mängd svindyra "pedagogiska" leksaker?
Förr kallades sådant här bondfångeri.
Därtill kommer att dessa kedjor tar ut priser som saknar alla proportioner. Det finns ingen överensstämmelse mellan den - många gånger mycket enkla - vara som man säljer och det pris som tas ut.
För en tillverkare eller försäljare med samvete borde det vara svårt att sova gott om natten.

Ren dumhet?

Hur kan det komma sig att man kan reta sig på småsaker, bli arg på saker som inte betyder något samtidigt som livet är fullkomligt. Att man kan bli svettig och irriterad för att man måste dammsuga samtidigt som man är lycklig.
Dumhet? Oförmåga att se utöver tillvarons små knepigheter och i stället låta den stora lyckan fylla en - hela tiden?
Kanske är det så att de retliga småsakerna behövs för att man inte ska stiga som en luftballong i sin lycka.

Stressfri

När man slipper ha bråttom så kan man känna sommarens alla dofter, se färgerna och känna njutningen i hela kroppen. Ett fält av frihet ligger framför en.

Sprit tur och retur

Att köpa dyr starksprit på Systembolaget känns ganska värdelöst. Det finns ingen relation mellan pris och smak.
Följaktligen inskränker sig mina inköp på Systemet till vin och en och annan putte O.P. Anderson till jul och midsommar. Därtill kommer enstaka flaskor starksprit från utlandsresor.
Nu har jag dock gjort något som jag inte trott mig om - en spritresa till Nordtyskland. Vi hade förstått hur man hittar vägen till de bästa affärerna; man hänger på ett hyrsläp från Mellansverige.
Vi fick dock bättre hjälp än så. Vi stötte på en glad och pratsam man "som gjort det här förut". En hjälpsam man som visste de bästa försäljningsställena och dessutom hade kunskap om sortimenten.
Så nu har jag brännvin, grappa, whisky etc som bör räcka ganska länge (även med många gäster). Anblicken av flaskorna gör att jag känner mig förmögen, som om jag lagrat för sämre tider. Ett slags konserver.
Lönsamt?
Naturligtvis inte. Normalt hade jag ju inte köpt nästan någon starksprit alls. Men väldigt roligt. Utflykten till Tyskland var dessutom en del i en nöjesresa.
Miljövänligt?
Knappast. jag dövade dock mitt samvete med att jag inte köpte något flak med öl som exporterats från Sverige till Tyskland för att sedan köras hem till Sverige i hyrsläpet från Mellansverige.
Göra om?
Nja, det var lite hetsigt, kanske om jag ändå passerar.

"För eget bruk" har jag förstått att man får ta in. Får man bjuda sin gäster?

Rapport från friheten

Det är lite konstigt att sluta förvärvsarbeta. Jag trodde att jag skulle ha gott om tid att t.ex. skriva på den här bloggen. Har inte haft en minut över.
Jag trodde att jag skulle sova länge på morgnarna. Vaknar fortfarande alltför tidigt. Hoppas det går över.
Det känns som om alla dagar vore lördagar eller söndagar. Vadå vardag, jag är ju ledig?
Samtidigt känns det som om jag har all tid i världen att göra vad jag vill. En fantastisk känsla. Häromdagen gick vi t.ex. på bio mitt under den soligaste och varmaste dagen. Jag har ju all tid i världen att sola benen bruna.
Efter mer än 40 år med heltid - ibland mer - på arbetsplatser är frihetskänslan överväldigande.

Klokheter

• Vänner är en lyx som man ska unna sig.
• Att pensionera sig är som att skaffa sig en ny framtid.

Återträff - återskratt

När man träffar vänner, som man inte umgåtts med på många år, så upptäcker man att det går lika bra att skratta nu som då.

Gamla vänner

Det har hänt något fantastiskt. Helt plötsligt har jag kontakt med gamla, nära vänner som jag inte träffat, inte pratat med, inte haft kontakt med på mer än 40 år. Vänner som gjorde avtryck i mitt liv en gång i tiden.
Vilken lycka! Säga vad man vill om e-post, det är inte lika tjusigt som brev men det är nästan som att sitta i samma rum och prata med varandra.
Fort går det.

Tacksamhet

Man behöver inte vara religiös för att då och då drabbas av insikten om hur lyckligt lottade vi är, hur mycket vi har att vara tacksamma för.
Jag är inte säker på åt vilket håll man ska rikta tacksamheten - uppåt, nedåt eller åt något annat håll. Det kanske är ointressant, det viktiga är att de flesta av oss har mycket att vara lyckliga över - familj, vänner, mat att ge våra barn, förmånen att få leva i ett land i fred.
Det är syn att vi så sällan stannar upp och känner den där bubblande lyckan i magtrakten. Det är synd att vi är mer benägna att gnälla över skitsaker.

Ängslan

Är vi stockholmare på väg att bli ett ängsligt och osäkert folk? Är det dags för kvällstidningarna att byta ut sina löpsedlar om enkla bantningsknep till Så slipper du din ängslan till sommaren!
Förr var det åldringar som ockuperade den yttersta platsen i (den fullsatta) bussen eller tunnelbanevagnen av rädsla för att inte komma av på rätt station. Nu gör även unga män och kvinnor det.
Vuxna människor för långa diskussioner med busschaufförerna om vart den här bussen går, eller vilken buss som går vart. Detta trots att det står både på bussar och vid hållplatser vilka bussar som går vart.
Ständigt ställer vi meningslösa frågor om sådant som alla vi, som kan läsa, lätt kan ta reda på själva.
Litar vi inte på oss själva? Eller är vi så stressade att vi inte kan hantera vardagliga händelser och ting eller den information som vi behöver för att ta hand om oss själva?

Fantasilöst

Cyklister, som på trottoarer, bakifrån och i hög fart, cyklar om gående (nära, nära), måste vara helt befriade från fantasi.
Eller är det en oförmåga att tänka längre än två meter framåt? Brist på omdöme? Hänsynslöshet och självupptagenhet?
I det senare fallet borde de ju i alla fall inse att de kan bli skadade själva också.

Vem hinner?

Vi översvämmas av tidningsartiklar och böcker som ska lära oss knepen som håller oss unga, att vara friska, att orka med att njuta, att inte stressa - men när sjutton ska vi hinna läsa allt det här? Man kan bli stressad för mindre.

Det nya årets första dag

Det är dags att riva ner juldekorationerna och släppa in tulpanerna tillsammans med ett nytt oprövat år med okända möjligheter.
Det är nu man kan börja på nytt, ta sig an alla goda föresatser - och förutsättningar.

Det finns inget så fräscht och hoppingivande som ett nytt år.