Muntlig tradition

Under min uppväxt lärde mig min nu 94-åriga mamma små verser som kunde vara hämtade från gamla poesialbum. Ibland var de säkert förvanskade citat av mer seriös och etablerad poesi. Vad de än var så fastnade de i minnet och jag har fört över dem till mina döttrar.

• Räck mig handen varmt och trofast innan hatet blivit bofast. Kanske innan aftonsolen dalat står den ene ensam här.
• Tack för promenaden upp på rosenstig, fastän regnigt hela dagen solskensdag för mig.
• Sucka mitt hjärta men brist icke. Jag har en vän som älskar mig men törs icke. (Det är lite svårt att veta vem det är som inte törs.)

Det här var bara ett axplock, det finns långt fler småverser. Själv har jag kunnat föra över en del av mina egna poesiverser till mina döttrar:

• Sist i boken vill jag stå, främst bland vännerna ändå.
• Mitt i boken vill jag pränta att du är en bussig jänta.
• Här är rosen, här är törnet, glöm ej token som skrev i hörnet.
• Jag vill sitta i ditt minne på en liten, liten pinne. Men när pinnen den går av, faller jag i glömskans hav.

Sorgligt så att det förslår.