En vacker dag är man en mamma med vuxna döttrar och svärsöner och man blir ganska odräglig. Det gäller dock för omgivningen att stå ut. Själv är man ganska nöjd.
Kostymnissar i city ska inte tro att de kan trampa ner en i sin monstruösa självupptagenhet. Osynlig, jag? Glöm det. Jag står stadigt på alla ben och fötter när de försöker gå igenom mig. Skyll er själva om ni får en armbåge i sidan.
För det mesta är vi damer i vår bästa ålder ganska vänliga och blida. Men vi hugger när ni minst anar det.